Miriam Öhrn

Kosterbon: Miriam Öhrn

“Jag vill att barn ska få den friheten som jag hade”

I denna intervjuserie ska vi få möta Kosterbor och ta del av deras berättelser om Kosteröarna. Nu har turen kommit till Miriam Öhrn, född och uppvuxen på Koster och nybliven ordförande i Kosternämnden.

Miriam Öhrn står i köket. Det doftar gott av söndagslunch och är välkomnande varmt från kaminen. Huset var hennes farmors sommarstuga som gjorts vinterbonad för Miriam och hennes syskon. Sedan några år har syskonen bytts ut mot sambon Tom och tre katter. Miriam själv har kommit och gått på Koster under många år, men det är här hon har sitt hem. På senare tid har ett engagemang för öns överlevnad och utveckling väckts. Hon vet hur bra det kan bli och minns hur bra det har varit. 

• Det är världens tryggaste plats att växa upp på. Det är inga dumma gubbar som lurar i buskarna och knappt heller inga bilar. 

Som nybliven ordförande för Kosternämnden är en av hennes fokusfrågor starten av en ny Kosterskola. Skolan blev pausad i höstas för att sedan stängas. Det Koster hon växte upp på för 35 år sedan var en mycket mer levande ö. – Det var väldigt aktiva föreningar. I sportklubben var det ett gäng pappor som ordnade aktiviteter hela tiden, vissa saker lever kvar idag, som Kosterrundan. På vintrarna arrangerade de hockey när det var fruset på Gråmyrarna, ett område i skogen som hölls öppet då för att vi var där. Men det är igenvuxet nu. . 

Hon menar att naturen speglar samhället. Det var många år sedan någon spelade hockey på Gråmyrarna. Och nu är skolan stängd. När Miriam var liten var det ca 20 barn i skolan som då undervisades från förskoleklass till klass 6. Hon hade flera jämnåriga kompisar på Koster.  –Vi var ute hela tiden, fick springa runt i skogen. Jag är ju ett naturbarn, byggde kojor, lekte i grottor och skitade ner mig. Det är en stor grund till mitt samhällsarbete nu, jag vill att barn ska få den friheten som jag hade.

Saknade du inget? –Nej, det kan jag inte säga att jag gjorde. När jag var i tonåren hade vi en lägenhet i Strömstad. Det var en frihet att kunna träffa kompisar och vara där, men jag bodde aldrig där. Jag ville alltid komma hem. 

Ett dubbelliv

Trots att hon är hemmakär har Miriam inte stannat på Koster. Tvärtom har hon undvikit olika typer av bindande fasta avtal för att kunna resa iväg när hon känt för det. –Jag såg Koster som min trampolin som jag kunde studsa fram och tillbaka ifrån. 

Intresset för andra kulturer och språk har gjort att hon rest och bott utomlands delar av året. I fyra år jobbade hon under vinterhalvåret på ett café på Hawaii och under somrarna på restauranger på Koster. –Jag har alltid känt så himla starka rötter hit som jag inte velat dra upp. Men jag har velat bo på ett ställe en längre tid, inte bara turista där. Det blev ett slags dubbelliv, som två hem.

Tillsammans med en kompis bildade Miriam ett företag som importerade surfkläder från Hawaii och sålde i Sverige. –Det var lärorikt. Jag har alltid varit påhejad av min brorsa att driva eget företag, att vara min egen lyckas smed. 

Som Djungelboken på riktigt

Efter några år var hon färdig med Hawaii och stannade även vintrar på Koster och jobbade i serveringen på Pensionat Ekenäs. Hon minns isiga vintrar omkring 2009 när hon bodde tillsammans med sin syster och höll sig inne i stugan. –De körde med godsfärjan dygnet runt för att isen inte skulle lägga sig helt, för att kunna hålla en öppen ränna. Det var väldigt speciellt. Jag minns att från Valfjäll var det vita vidder så långt man såg. 

Några år senare åkte hon till Peru tillsammans med en barndomskompis, för att hälsa på en vän från Hawaii. Det slutade med att Miriam reste vidare till norra Peru själv, hittade sitt “andra Hawaii” och började istället pendla hit kommande vintrar. 

På distans drev hon företaget som nu bytt från att sälja surfkläder till yogakläder. Snart startade hon ett reseföretag med sin dåvarande pojkvän. De erbjöd paketresor för svenska turister, med fokus på Perus regnskog och berg. Syftet var att erbjuda något annat än den klassiska turismen och ge en möjlighet att komma närmare lokalbefolkningen under de 2-3 veckor som resan varade. Miriam suckar när hon minns tillbaka.-Jag har sett så fantastiska platser, helt otroligt. Favoriten är nog bergsregnskogen i nordcentrala Peru. Det är som Djungelboken fast på riktigt. Jag är nästan rädd för att åka tillbaka nu om allt kanske är borta. 

Hon berättar att hon flugit över Sydamerika och bara haft regnskog under sig i sex timmar, tills de plötsligt kom över en gräns där det brann. Skövlingen gör henne tårögd idag, men då tillät hon sig inte känna efter. Men någonstans låg det kanske kvar och gnagde hos det naturbarn hon är. 

“Bara att göra”

När hon sålde yogakläder fick hon in en fot i den världen. Miriam hade testat yoga en gång tidigare, men inte fastnat. Men nu var hon nyfiken igen. Hon såg en youtubevideo och tänkte “det här var ju inte så svårt, det kan jag göra”. Så hon satte upp lappar om yogaklass på Koster, det kom massa deltagare och gick jättebra. Efter att endast ha sett en youtubevideo. 

Hur vågade du? 

–Man måste inte tänka så mycket, det är bara att göra. Wing it, som man säger i USA, säger hon med ett leende som visar att det inte var något svårt alls. 

2017 kom hon hem från Peru och satsade på yoga på Koster mer regelbundet, med fokus på lågsäsong. Hon ville att fler skulle upptäcka Kosters höstlugn och vinterro. Men när pandemin startade fick hon ställa in yogaklasserna. Då väcktes något som legat och grott, kanske sedan hon såg regnskogsskövlingen i Peru, kanske sedan hon byggde kojor som liten. Hon ville jobba med naturvård. Systern Frida strandstädade och via henne började Miriam i röjarlaget hösten 2020. –Det jobbet har betytt jättemycket för mig, verkligen. Naturen har alltid varit mitt största intresse, det som varit viktigast. Det föll sig naturligt att börja med det jobbet. Det är så skönt att få jobba med kroppen, och med roliga kollegor.

Sorg och desperation

Kort därefter väcktes ett engagemang för något annat som legat och bubblat hos Miriam, bostadsfrågan på Koster. Hon som vuxit upp med turismen på sommaren och de tomma husen på vintrarna hade fått nog. –Det var som att rullgardinen gick upp. Allt som jag försökt hålla på avstånd under uppväxten kunde inte hållas på avstånd längre. Att växa upp på en plats med väldigt mycket engagemang har gjort att jag har värjt mig för det.

Men nu var hon redo att ta tag i det. Hon skrev en insändare i GP och startade Facebookgruppen Ung kust och landsbygd. Igenkänningsfaktorn var skyhög.-Det var som ett skrik över hela Sverige. Det är häftigt att kunna enas om en sådan sak. 

Miriam började läsa på om boplikt, mejlade politiker och anordnade en tankesmedja. –Jag ville väcka en diskussion, samlas och prata. Jag hade inga lösningar. 

Hur orkar du?

Miriam suckar.-Dels måste det vara min fruktansvärda nyfikenhet som är ansvarig. Dels en djup sorg och desperation. Man vill leva på en vacker plats men det går inte. Jag har svårt att acceptera att det ska vara omöjligt. Behöver det verkligen vara såhär? Kan man inte göra på ett annat sätt istället? 

Spindeln i nätet

Sedan senaste valet är Miriam ny ordförande i Kosternämnden och vill undersöka nya tillvägagångssätt för samhällsutveckling. Miriam tvekade inte att tacka ja. –Det var häftigt att få det förtroendet. Jag tar det inte lättvindigt utan ser det som ett stort åtagande och möjlighet att agera. Men vi måste bort från det här att några driver och andra kan luta sig tillbaka. Jag ser det som allas ansvar, men det är personligt hur mycket man kan och vill engagera sig. Min roll önskar jag är spindeln i nätet.

När vi möts en arbetsdag i skogen har Miriam precis tagit en paus för ett telefonsamtal om skolan. –Det är den absolut viktigaste frågan nu. De minsta och mest oskyldiga får ta smällen och det är ju helt ofattbart, säger hon.

Hon ser att det Koster hon växte upp på är långt ifrån ön som hon bor på idag, men det finns hopp.-Livslågan är nedskruvad på det lägsta, en blå låga som knappt syns. Vi måste skruva upp den. Utan barnfamiljer slocknar den. Det går nog snabbare än man tror. Men jag hoppas det går att vända under en överskådlig framtid. 

Vad är det bästa med Koster?

–Den sociala sammanhållningen. Det finns en jädra kraft. Så många har gjort sina delar här ute. Det finns så fantastiska saker som redan pågår som vi kanske tar för givet. Det handlar inte bara om att göra massa nya saker, utan också att ta vara på vad vi har.