Helena Torgilsman

I denna intervjuserie får vi möta Kosterbor och ta del av deras berättelser om Kosteröarna. Näst på tur är Helena Torgilsman, fårbonde på Sydkoster och driver Kosterlamm AB.

 Det skramlar om grindarna i fårstallet när jag närmar mig Kosterlamm. Fåren är relativt nyrakade och har sedan dess varit inne i stallet. –På våren känner jag av att det är dags för dem att gå ut, men nu på hösten när de är inne igen är jag gärna här hos dem och gosar, säger Helena Torgilsman.

Det är ömsesidigt, för när hon går in genom grindarna samlas fåren och slåss om hennes uppmärksamhet. Något som de också får gott om. 

 Helena Torgilsman är uppvuxen i Grästorp med en pappa som var bonde och mamma som tog hand om hemmet och lagade mat åt familjen. Från barnsben har hon fått med sig att jobbet är ens livsstil. Helena var jämt med sin pappa på gården, bland kor grisar och höns. 

 

Det är säkert det jag har i mig nu; djuren är ens kompisar, man tar hand om dem.

En livsstil kan man inte ta semester från. Det är inte heller något som hon känner ett behov av, snarare ser som en självklarhet.- Vi var aldrig iväg på skidsemester eller åkte utomlands. Det intresserade mig inte heller senare, inte för fem öre. 

Hennes mamma var däremot duktig på att göra små dagsutflykter med barnen, som att bada, åka till Liseberg och Skara sommarland, eller shoppa. Hon hade svart bälte i shopping berättar Helena och ler. 

 

Kär på Koster

På gymnasiet läste Helena Konsumtionslinjen. Förstahandsvalet var egentligen Hotell och restaurang, men betygen räckte inte. Istället fick hon lära sig sy och städa och enklare matlagning. –Man blev typ en perfekt hemmafru när man gick den linjen. Fast det vet jag inte om jag blivit, säger hon och skrattar. 

Egentligen ville Helena ju laga mat och fick efter gymnasiet in en fot i restaurangbranschen. Hon trivdes väldigt bra, men när hon var 21 följde hon med en kompis på en fest på Koster. Där träffade hon Yngve och trots att hon bott i Grästorp hela sitt liv tvekade hon inte på att flytta hit året efter. –Mamma och pappa tyckte säkert jag var helt knäpp, men jag trivs här. Det är ju jättemysigt. 

Genom bland andra Yngves mamma som var brevbärare kom Helena snabbt in i samhället. Första sommaren på Koster körde hon taxibuss. –Det var ett väldigt bra sätt att lära sig hitta på. Jag blev satt i bussen och tillsagd vart jag skulle köra, sen fick jag fråga mig fram. 

Nu har hon bott på Ekenäs i drygt 30 år. Hon trivs på Koster och säger att öborna är bra på att engagera sig och göra saker.-Det finns massa evenemang och bra utbud. 

Det enda hon saknar är fler barnfamiljer så att skolan kan öppna igen. 

 Första fåren

Helena känns lika naturlig i stallet som fåren gör, som att hon alltid har varit här. Men det tog några år innan hon blev fårbonde. Hon hann jobba både i köket på lasarettet i Strömstad, i affären på Koster och i restaurangen på Kosters trädgårdar innan hon fick jobb i röjarlaget. Då var de många som på uppdrag av Kosterstiftelsen förberedde inför öppningen av nationalparken.

Det var jätteroligt, och jag fick vara ute. 

Röjarlaget samarbetade även med dåvarande fårfarmaren Kjell Åke Ritzén. Det var första gången som Helena fick jobba med får.

Jag tyckte de var trevliga och käcka. Jag hängde på de personer som hade kunskap. Kjell Åke var vår mentor. Jag gick kurser också, men jag lär mig nya saker hela tiden.

2009 var hon för första gången med på lamningen. Året därpå började de avveckla verksamheten, men Helena kände sig inte klar.

Det var så naturligt att det var jag och Sandra som skulle ta över. 

I oktober 2011 bildade hon tillsammans med Sandra Lek Kosterlamm. Då låg fårstallet på Kroken på Sydkoster och med i avtalet följde ett hundratal tackor. 

Det var verkligen rätt in i smeten, säger Helena. 

Kontoret hade de på ovanvåningen till gympasalen medan nuvarande fårstall ritades och byggdes. Det blev färdigt hösten 2014 och två år senare slutade Sandra. 

Det var inget alternativ att jag skulle sluta då. Jag ville prova att fortsätta driva det, och nu har jag provat i sex år, säger hon och skrattar. Men jag har fått mycket hjälp av nära och kära. Jag skulle jättegärna vilja att vi var två som delade på jobbet här. 

 

Årets höjdpunkt

Någon semester är det inte tal om. Högst ett par nätter borta är vad som är möjligt, och mer behöver hon inte.

Jag har det i mig, att man ska jobba. Jag tycker det är väldigt roligt också, annars hade det inte gått.

Det är hennes pappas arbetargen som lyser tydligast, men att också se vikten av att planera utflykter har hon fått från sin mamma. 

Jag tycker mycket om musik. I februari ska vi på melodifestivalen, och vi har sett Ola Salo flera gånger. Det är viktigt att komma iväg, en natt räcker, sedan längtar jag hem.

Vissa perioder är det extra mycket att göra, som runt april. Helena letar i bokhyllan och tar fram en bok med färgglada döskallar på. Den har följt med hela tiden, här finns anteckningar från alla lamningar. Hon ler när hon bläddrar igenom den och minns tillbaka. 

Oftast klarar de allt själva, jag passar mest så att inget får ta någon annans lamm. Man har ett adrenalinpåslag som heter duga. 

Det är en lång checklista som ska prickas av. När lammet är fött gäller det att se till att det är rent i munnen, vakta så att ingen tacka stjäl någon annans lamm, leta efter eventuell mjölkpropp och se efter så att lammet får i sig råmjölken. Helena ställer sedan i ordning grindar och ger lammet och tackan en egen fålla med mat och vatten.

Jag springer fram och tillbaka, men det är verkligen jättekul. Men jag blir lite trött i huvudet, är nog inte speciellt trevlig mot slutet av lamningen.

I år tog lamningen för 100 tackor tre veckor, ibland föder 8 tackor samma natt. Helena sover på kontoret under nästan hela perioden. 

Soffan är skön, säger hon och ler mot soffan jag sitter på.. 

Det är mycket att passa under lammets första dygn. Så mycket att hon ibland glömmer bort att både äta och dricka. Men det märks tydligt att lamningen ändå är en av årets höjdpunkt. 

Ny start

När vi träffas i stallet början av november har viloperioden precis börjat. Helena är här några timmar på morgnarna och ger djuren mat, sedan åker hon hem lite mitt på dagen och stickar gärna. Torsdag till lördag stannar hon lite längre och håller butiken öppen och på kvällarna är hon tillbaka i stallet för att ge de tre hästarna mat. 

 

Nu har baggarna precis släppts in i varsin fålla till tackorna. Ett nytt får-år börjar. Trots tröttheten och det tidskrävande arbetet så har Helena aldrig funderat på att sluta. Hon väljer att prioritera jobbet.

Folk tycker att jag ska följa med ut, men jag har inget behov av det. Detta är ju mitt liv, säger hon.