Helena Von Bothmer

Kosterbon: Helena von Bothmer

“Det sa Tjoff bara!”

I denna intervjuserie får vi möta Kosterbor och ta del av deras berättelser om Kosteröarna. Nu har turen kommit till Helena von Bothmer som driver Kosters Trädgårdar och är ideellt aktiv bland annat som styrelseordförande i Kosters Framtid AB.

Helena von Bothmer sätter sig bekvämt på ett fårskinn på sitt kontor. Hon har precis kommit hem från två veckors retreat på ett zenbuddhistiskt center i Frankrike. “Hem” är fortfarande, sedan drygt 30 år, huset på Sydkoster. Men 2021 bestämde Helena och Stefan sig för att sälja det och Kosters Trädgårdar. Processen är inte avslutad, men båda vet att de vill stanna kvar någonstans på öarna. –Det är en kraftplats. Naturen är så stark för mig här ute. Det är så privilegierat och tryggt här. 

På vägen hem från Frankrike tog Helena tåget via Nederländerna. Där hölls ett möte för ett samarbetsprojekt mellan olika europeiska öar som står med liknande utmaningar som Koster; hög turism på sommaren men få helårsboende. Det är dessa hållbarhetsfrågor hon har landat i, eller återkommit till om man så vill. Kanske har de egentligen funnits där hela tiden, men lite bakom kulisserna till arbetet på den permakulturinspirerade platsen Kosters Trädgårdar. Social hållbarhet är inte lika synlig och konkret som grönsaksodling. Men så är det inte heller bara konkret grönsaksodling som har intresserat henne.  

En världsmedborgare

Större delen av Helenas uppväxt bodde familjen utomlands eftersom hennes pappa arbetade som ingenjör i olika länder. Redan under uppväxten fick Helena ett intresse för världen och människor, hon blev lite av en världsmedborgare. När hon var i övre tonåren bodde familjen i Liberia. –Mamma var frivilligarbetare för Röda Korset där. Jag fick upp ögonen för att “aha, det är såhär man gör” inte “såhär kan man göra”.

Efter gymnasiet reste Helena med en kompis till Calcutta och jobbade hos Moder Teresa. –Jag ville bidra, men insåg när jag kom dit att jag inte kunde bidra med någonting, bara lära. Nunnorna var fantastiska. Det jag kunde göra var att vara medmänniska och till exempel leka med barn eller hålla en döende människa i handen.

När hon kom hem kände hon att det enda vettiga att göra var att jobba med naturen, så hon utbildade sig till agronom. Detta var i mitten av 80-talet, Helena säger att man började förstå lite om miljö, men skrattar åt hur lite man visste då. 

Mötet med permakultur

Resan till Indien gav Helena perspektiv på saker och hon funderade  över vad hon vill göra.-Jag var trött på kapitalismen och västvärldens framfart. 

Efter utbildningen stannade hon kvar i Uppsala och hade träffat Stefan. Tillsammans med några vänner drömde de om att lämna stan. I huvudet hade de bilden av den röda stugan på landet i något som liknade en ekoby. Stefan och Helena åkte till Findhorn i Skottland för att gå en byggkurs, men blev intresserade av hela samhället och på vilka grunder det byggts upp där. –Där såg jag en film om permakultur och kände direkt att det är detta jag ska göra. Det sa “Tjoff” bara! 

Hon ville inte bli rådgivare till lantbrukare, som många andra agronomer. Permakultur är ett designverktyg som handlar om att försöka forma hållbara samhällen efter de lokala behov och resurser som finns. När hon kom hem gick hon med i föreningen Permakultur Sverige som precis hade börjat födas fram. –Sedan dess har jag ägnat mig åt det. Jag åkte till Danmark och gick en grundkurs i permakultur -91, och hade Benjamin med mig i barnvagn. Nu är det så många permakulturställen i Sverige att jag inte känner till alla, det är jättekul. 

Vägen till Koster

Tillsammans med Stefan började hon skissa på framtiden, var de skulle bo och göra. –Vi ville flytta från stan, men visste inte vart. Vi gjorde listor med vad som var viktigt som omgivning, vattenkvalitet och vind, och poängsatte platserna. Vi reste runt i Sverige, och sedan också i världen. 

De tog med sig sonen Benjamin som var knappt ett år och wwoofade, arbetade på olika gårdar mot mat och boende, i Australien, Nya Zeeland, Hawaii och USA. Efter åtta månader kom de tillbaks till Uppsala och fick dottern Siri. Bostadsletandet var inte slut och de hade fått tips om Koster. Stefan åkte hit först för att reka och Helena hade sedan tidigare fått en bild av öarna. –Jag hade hört ett radioprogram på 80-talet att man sökte folk som ville bo på Koster. Jag tänkte “Vad häftigt att bo på en ö”. Jag hade aldrig varit här, när jag kom hit första gången köpte vi hus. 

Alla saker på listan prickades inte av, men tillräckligt många för att familjen skulle flytta hit. –Det fanns en vag bild av vad vi ville göra, som att skapa en plats dit det kom folk. Vi visste att vi ville odla, det var många gårdar som inspirerat oss. 

Inget varar för evigt

Till en början flyttade Helena och barnen hit själva. Stefan pendlade mellan Koster och jobbet i Uppsala och Helena arbetade i affären och städade på hotellet. Parallellt startade hon eget och jobbade med landsbygdsutveckling med Hans Arén. –Jag tyckte jättemycket om Koster och att vandra runt här. Det var viktigt att vi lärde känna Hans och Eva (Arén) och fick en skjuts in via dem. När folk förstod att vi skulle stanna blev man indragen mer. 

Helena har alltid varit intresserad av samhällsutveckling. Tillsammans med andra Kosterbor och dåvarande Ica-handlare bildade de ett kooperativ och drev odlarföreningen Kosterverk. De fick EU-stöd för att bygga växthuset vid affären som Kosters Trädgårdar sedan köpte. –Så det som vi gör här kan man säga är en konsekvens av den föreningen, säger hon. 

Inget varar för evigt. Det var många år sedan Kosterverk var aktiv, och sedan en tid tillbaka är Kosters Trädgårdar till salu.-Jag tror att den här platsen har en egen riktning, en beredskap att utvecklas. För mig handlar det om att bygga en resiliens, en motståndskraft på öarna, inte att tillmötesgå turister. Jag vill jobba för hela ön. Kosters Trädgårdar är en del av ett kapitalistiskt system. Men på senare år har jag tänkt att målgruppen är de som jobbar och praktiserar här. 

“Ingen hinner prata med varandra”

Helena förklarar att hon är trött på den klassiska turismen och tror att det finns andra sätt för turisterna att bidra till samhället. Hon hoppas kunna se regenerativ turism, att de som kommer hit hjälper till att bygga upp platsen och bidrar till exempel till workshops och seminarium eller hjälper till med att ta upp potatis. –Det finns en väldig stressfaktor i turistlivet som pågår april till september. Ingen hinner prata med varandra. För mig är förändringen här driven av att jag vill komma åt något annat i livet. Jag vill jobba med det som kommer. 

Tillsammans med andra håller Helena på att starta Koster resilience center. Idén är att vara en plats för nya tankar att födas och växa. Tankar som bidrar till ett starkare samhälle på Koster, på flera sätt. –Jag skulle dels vilja stötta utvecklingen av mer matproduktion och kulturen kring maten, och dels samtal, mobilisering och sociokrati (en form av demokratiskt självstyre). 

Vill se mer självständigt samhälle

Det är mycket hon hoppas kunna utvecklas på Koster inom en relativt snar framtid. Främst vill hon se en Kosterhavets skola med skolbåt mellan Koster, Tjärnö och Resö.-Jag hoppas att en Kosterförening kan äga skolans slöjdsal och även använda den som rum för forskare och seminarium. Skollokalerna ska inte vara knutna till privata näringsidkare. 

Mat och bostadsfrågan är såklart andra delar hon hoppas kan utvecklas. –Jag skulle också vilja ha ökad matsäkerhet på ön, med fröer och jord så vi klarar oss. Helst också energiförsörjning. Sådant som bidrar med ökad trygghet att klara av de förändringar vi står inför. –I framtiden skulle jag också vilja se tillverkning av tiny houses här ute. 

Hon pratar om att ta det lugnt och låta saker hända, samtidigt som listan av idéer skulle kunna göras meterlång. Hon skrattar.-Jag vet, jag får jobba med det där lugnet. Jag är väldigt driven av lust. Det jag behöver är frihet och att ta hand om mig själv. 

Saknar du något på Koster? –Större mångfald av kultur och klasser. Och plats för samtal där utveckling belyses, att vi kan relatera våra frågor till världens frågor. Vi är ändå världsmedborgare, och Kosterbor. 

Angående försäljningen av Kosters Trädgårdar är hon inte stressad. –Vi vill göra en bra generationsväxling. Det kan få ta något år till, vi har inte bråttom. 

Tanken om att flytta från ön viftades bort nästan lika fort som den kom. -Jag känner att jag ingår i det här nätet, och Stefan och barnen håller med. Jag är en del av ekosystemet här. Min relation till naturen har växt. Precis som allt som rotar sig och fröar av sig-