Göran Larsson

Kosterbon: Göran Larsson

“Jag kan absolut inte tänka mig någon annanstans att bo på”

I denna intervjuserie ska vi få möta Kosterbor och ta del av deras berättelser om Kosteröarna. Först ut är Göran Larsson, elfte generationen Kosterbo och med över 40 år i föreningslivet. 

“Privat brygga” står det vid sjöboden Larsebo i Långegärde. Göran Larsson skrattar gott åt min nervösa kommentar när jag trotsar skylten som med versaler varnar “LIVSFARLIG”. Bryggan håller och vid gaveln sitter Göran i skuggan med en stor flaska vatten. Han har precis hämtat kräftor på Ekenäs och har en lucka i schemat innan han ska ta första glaset på nya Pacos. Jag bad honom välja plats och det är vid pappans gamla sjöbod i sundet som han trivs bäst. Yngve var räkfiskare och fackligt engagerad. 

-Han var på möten i Göteborg i princip varannan helg. Mamma tyckte att det var tjatigt, han behövdes här hemma, men pappa sa ‘Det är ett arbete som ska göras, varför ska någon annan göra det för mig?’. Det fick jag med mig. Lyssna på vad dina fiskarkompisar tycker och för fram det. 

Göran är inte fiskare, men nog har han lyssnat på sina kompisar. Tillsammans med andra kosterbor såg han på 70-talet att utvecklingen gick åt fel håll och 1977 bildades Kosters Samhällsförening. Flera andra kustsamhällen följde samma mönster under den perioden, man ville föra fram öbors frågor. 

Fram till 1967 tillhörde Koster Tjärnö kommun, men så kom de att tillhöra Strömstads stad och senare Strömstads kommun. Görans pappa var aktiv i lokala frågor. Han var politiskt aktiv utan att tillhöra ett parti. 

-Men i Strömstad kommun var han tvungen att välja om han var sosse eller folkpartist. Han hade några vänner i Folkpartiet, så han bestämde sig för det, säger Göran och skrattar. Sakfrågorna var viktigast, och det har jag hängt kvar i, fortsätter han. 

Efter tio år i kommunfullmäktige hade Yngve fått nog av det politiska uppdraget, som Göran då ärvde, knappt 30 år gammal. 

-Jag var alldeles för ung och hade precis bildat familj. Det var många möten och båtarna gick inte lika ofta, så jag fick sova över i Strömstad och var hemma med första färjan som då var 10.30. 

Oväntat yrkesval

Nu, 45 år senare, är det med sorgsen röst som Göran Larsson berättar om sitt sinande samhällsengagemang. 

-De senaste fyra, fem åren har det känts jättedeppigt. 

Han blir tyst och så lyser ansiktet upp. 

-Men det har varit så många positiva bitar på vägen. Små saker, som att Torsten Torstensson ville Koster väl på alla vis och såg till att vi fick byggt bryggan på Nord och även Fiskaregården. Med Hembygdsföreningen fick vi K-märkt Sibirien (där bland annat Hembygdsmuseet ligger idag). 

Han berättar om den stigande befolkningskurvan på 80-talet, hur andra förutsättningar på bostadsmarknaden gjorde det möjligt för unga familjer att flytta hit. Han hade då träffat Ingeborg och bildat familj efter en kortare tids utbildning och jobb utanför Koster. 

-Jag är faktiskt utbildad bilmekaniker, säger han och skrattar rakt ut. Kan du tänka dig, bilmekaniker?! På Koster!

Efteråt jobbade han som riggare på ett båtvarv på Orust, innan han snart flyttade tillbaks till Koster. 

-Jag och Ingeborg köpte Kostergården. Vi hade turen att få lägenhet i Tullhuset, precis sådan tur som man saknar på Koster idag. Det var en slags “väx-upp-lägenheter” där alla som bodde på Koster mellan 60 – 80-talen har bott. Det var mycket enkelt, absolut inget varmvatten.  

Göran minns tillbaka på en barndom med enkla förhållanden. 

-Det är dyrare att leva idag. Man är mer ekonomiskt utsatt än tidigare för man lever ett annat liv. Huspriserna ökar. Det var bättre förr fastän det var svårt. Det var dåliga förhållanden för fiskare, jag vete tusan hur vi knaprade oss fram. 

Föreningslivets guldår

Vid sidan om arbetet på Kostergården jobbade Göran mycket ideellt. Tillsammans med Hans Arén gjorde han skisser över hur mark användes och skulle kunna användas på bästa sätt. 

-De första åren var mycket stimulerande, många engagerade sig. Fasen, föreningslivet blomstrade ju. Det var innan datorer och Facebook, nu bryr sig ingen, ingen engagerar sig. 

Har vi blivit mer egoistiska?

-Helt rätt ord. 

Göran blir tyst, och så kommer det igen: 

-Men som tur är finns ljusglimtar. 

Han fortsätter varva nostalgi och bitterhet med glädje och stolthet. Han berättar om när skolan inte hade en gymnastiksal. 

-Ja men då byggde vi en! Utan att vi hade finansiering. Men det löste sig i efterhand med hjälp av kommunen. Det fanns en personlig relation till kommunen då. 

Strömstads kommun nämns många gånger under vårt samtal, både som en lagspelare under 70- och 80-talet, och som ett hinder på senare tid. Men Göran skyller inte allt på kommunen, utan försöker vara konkret.

-Problemet var kanske att det kom olika signaler från Koster. Det efterfrågades någon som har direktkontakt med kommunen för att föra fram öbornas frågor. Då bildades Kosternämnden, år 2000. 

Kände sig stolt

Ljusglimtarna regnar tätt och Göran Larsson lyser upp igen. 

-Nationalparken är en egen guldhistoria som jag är extra glad över att ha bidragit till. 

Han berättar om stort motstånd från Kosterbor när han drev frågan. 

-Det var tufft att gå på bryggorna då. Men så fick vi majoritet och surgubbarna kunde sura vidare, säger han. 

Under invigningen 2009 satt han med i Kosternämnden och hade äran att hålla tal. 

-Klart att man kände stolthet att få det här till stånd, trots att allt inte blev som vi trodde. 

Så återkommer Göran återkommer till deppigheten han känt de senaste åren. 

-Det har gått utför. Jag kan inte förklara varför mer än att kommunen bitvis varit avogt inställda. 

Han reflekterar över föreningslivets utveckling och framtid.

-Det måste till nya sätt att träffas. Jag hoppas att det växer fram något som blir lika effektivt som de gamla föreningarna där vi träffades personligen. Jag saknar engagemanget vi hade i föreningslivet. Nu får man mer eller mindre tvinga folk för att föreningar ska fungera. 

 Tycker du att det saknas något på Koster?

-En gemensam lokal att ha som utgångpunkt för vad du än sysslar med. Den sociala kontakten saknar jag. Förr under söndagsförmiddagarna mellan 10-12 var hamnarna fulla med gubbar som diskuterade fiske och skvaller. Man delade information och bidrog till ett stärkt samhälle fastän man inte visste om det. 

Damerna hade sina träffar i kyrkan eller syföreningar. Syföreningen torsdagsklubben fick ihop pengar till gatubelysningen genom att sälja sina hantverk. 

-Sociala träffpunkter är viktigt, man har inte samma intressen idag. Fisket knöt ihop så mycket, säger han. 

Vi packar ihop och lämnar sjöboden. Göran frågar om jag hittat min försvunna cykel. 

-Jag läste på Facebook att den var borta. 

Han som nyss förbannat sidan har alltså ett eget konto? Göran småskrattar. 

-Ja, det är roligt att läsa vad som händer här. 

Att Göran Larsson känner en tillhörighet till Koster är det trots allt ingen tvekan på.

-Jag kan absolut inte tänka mig någon annanstans att bo på, säger han och kör hem på flakmoppen för att byta om till sin nationalparks-keps och gå på nyinvigningen av Pacos.